N!kander av Nico!

Idag gästbloggar Jessica Ericsson. Folkpartiets förstanamn på landstingslistan för Huddinge/Haninge/Nynäshamn.

För mig representerar de rödgrönas politik en blind fokusering på människors brister och en inkonsekvens som skapar hinder istället för att leda vidare. En vilja att vilja ludda in människor i fetvadd, att hjälpa dem oavsett om de behöver hjälp eller inte samt att kväva dem och deras egen kreativitet och drift med omsorg. Jag är helt övertygad om att det sker i all välmening och precis lika övertygad om att det är att göra människor en björntjänst att behandla dem som offer istället för kapabla att växa. Jag ska ge ett par exempel för att förtydliga vad jag menar.

Jag jobbade en period med arbetslösa sjukskrivna som Försäkringskassans representant i samverkan med AF. Vid något tillfälle satt jag med i ett möte med en kvinna kring tjugo år som gått igenom all världens elände och lite vid sidan av ett par psykiska diagnoser som försvårade hennes liv ytterligare. För mig var hon värd all beundran för sitt mod och sin envishet att komma vidare till ett liv som kändes bra för henne och hon visade gång på gång vilken otrolig kraft hon hade. Från det att vi första gången jobbade tillsammans så hade hon – trots ett par tuffa tillbakafall – tagit sig vidare från en av sjukdomen orsakad isolering som innebar att hon inte ens klarade att öppna persiennerna hemma av rädsla för att någon skulle se henne, till att arbetsträna 30 timmar i veckan. Arbetsträningen gick så bra att chefen på arbetsplatsen erbjöd henne ett fortsatt jobb där om hon också kunde fungera som vikarierande chef. Detta blev lite för mycket för henne och det var bakgrunden till mötet där vi tillsammans träffade ett par resurser (!) från Arbetsförmedlingen för att diskutera fortsättningen. Vid mötet lägger en av resurspersonerna från AF fram att nästa steg var att leta efter en anställning på Samhall som städare på 10 timmar i veckan eftersom hon nu bevisat att hon inte klarade ett riktigt jobb. Fascinerande nog så sa hon det i all välmening utan att ens fatta att hon där informerade min stjärna om att hon nu misslyckats och bevisat att hon inte dög; att hon inte var värd att satsa på.

Så rödgrön hon var menade konsulenten väl, det är jag övertygad om; hon ville inte att den här tjejen skulle behöva utsättas för fler misslyckanden utan tyckte det var mer lämpligt att lägga ribban så lågt att hon omöjligen kunde misslyckas och ge henne bidrag på resterande del för till syvende och sist, hon hade ju stora begränsningar.

Själv är jag av motsatt åsikt. Människor oavsett om vi pratar om personer med funktionsnedsättningar, människor som har sociala utmaningar att hantera, elever, annan etnisk bakgrund, etc., ska naturligtvis få tillgång till de verktyg de behöver för att komma vidare och ges möjlighet att hantera de utmaningar de möter men med stöd om det behövs utifrån de egna förutsättningarna. Att ge bidrag till personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden – som har svårt att bli delaktiga - istället för att skapa förutsättningar, är att säga de inte riktigt duger och det är varken humant eller liberalt.

Exempel två kommer från en bekant till mig: en synnerligen röd man från norra Sverige. Underbar i mångt och mycket men vars åsikter i lika mångt och mycket skiljer sig från mina. För några veckor sedan var vi djupt inbegripna i en debatt om rörlighet på arbetsmarknaden och egenförsörjning. Hans bestämda uppfattning var att det var kränkande att kräva att personer med utbildning, personer med en specifik arbetslivserfarenhet, personer som kommit upp till en viss ålder och så vidare, skulle tvingas söka jobb utanför det som de var vana att arbeta med och hade utbildning för. För honom var det självklart att någon som läst på högskola eller som arbetat flera år inom ett visst yrke skulle få försörjningsstöd till dess att ett lämpligt arbete fanns tillgängligt. Knappast förvånande fick han ett måttligt medhåll från min sida; självklart ska alla som har förmåga att försörja sig själv också göra det!

Att prata om att det skulle vara mer kränkande att arbeta med något som ligger utanför ens egen intressesfär och utbildningsnivå för att istället kräva försörjningsstöd låter i mina öron som trams. Visst, med ett par hundra högskolepoäng i bagaget så känns det knappast lockande att packa upp varor på ICA eller vända hamburgare och visst, det skulle kännas något nesligt. Men det är inte på något sätt kränkande att jag måste arbeta och ta ansvar för min egen situation när jag har förmåga till det i avvaktan på att något som passar mig bättre dyker upp. Försörjningsstöd är och ska vara en sista utväg och kombineras med krav på motprestation för att minska risken för att individen fastnar i ett passivt tillstånd som i de flesta fall medför ytterligare problem.

För mig är uttalandet typiskt för en representant för det arbetarparti som allt för ofta visar förakt för arbetare; vissa arbeten är inte lika fina som andra. Debatten kring RUT/pig-debatten visar på samma förakt för den form av arbete som inte är tillräckligt fint och inte heller här spelar det någon roll att det hätska motståndet leder till en situation som alla förlorar på. Vad som är bäst för vår gemensamma ekonomi och den enskilde individen är inte relevant i sammanhanget.

Som liberal tror jag på eget ansvar och individens egen förmåga i kombination med individuellt anpassat stöd till de som behöver det så länge behoven kvarstår. Alternativet till detta drabbar till syvende och sist de grupper i samhället som har störst behov av stöd och det är varken liberalt eller humant.

//Jessica Ericsson